Gästat annat team för en Orangino Work-session

Bakgrund

Torsdagen den 15:e juni 2023 blev dagen då jag för första gången höll i en Orangino Work-session i ett annat team än mitt eget. Anledningen till att jag skriver det här inlägget är för att senare komma ihåg hur det var och tankar kring vad jag kan ändra på till en eventuell nästa gång. Om du som läser det här inte har koll på vad Orangino Work är så är det nog svårt att hänga med, men du vill kan du läsa min intro här.

Teamet som bjöd in mig är ett "kusinteam" till det jag ingår i och hade tidigare kört en omgång själva efter en mycket kort överlämning mellan mig och teamledaren. Anledningen till att jag blev inbjuden var för att teamledaren skulle kunna fokusera helt på att bara vara deltagare och för att se om det var några signifikanta skillnader i hur vi leder en session. Det här var en del av deras återblick (retrospective) de körde den eftermiddagen.

Upplägg

Jag körde ett tvåtimmarspass med en paus i mitten. Inledningsvis höll jag en kort Powerpoint-dragning där jag presenterde mig själv och varför jag var där. Berättade också kort om psykologisk trygghet och Googles studie Aristoteles. Jag drog även historiken om hur Orangino Work kom till.

Sen fick de göra en incheckningsövning, laget runt: "Berätta om någon feedback du gett eller fått sen förra tillbakablicken."

Efter det drog jag reglerna och tog upp saker vi själva funderat lite på: 

• "Hur ska jag tänka kring skattningen för teamet? Är det hur vi är överlag inom teamet, eller är det hur teamet är mot andra team?"
• "Jag förstår inte beteendet eller beskrivningen riktigt, vad ska jag göra?"

I stort sett så är svaret på båda frågorna: Välj att tolka det som du vill och beskriv din tolkning i samband med att du motiverar din skattning. Men ofta när det är ett krångligt ord så brukar vi snabbt försöka få en samsyn innan skattning så att vi skattar på en hyfsat lika tolkning. Sen började "spelet".

Borden var arrangerade i hästskoform, där jag satt i ena änden. Åtta personer var med, två i teamet var frånvarande. Vi hann med fem beteendekort som jag hade valt ut innan. Eftersom det finns så många kort att välja bland - vilket gör väljandet svårt - så valde jag bara från de kort som mitt team kört innan och varit givande.

• Ber om hjälp
  Jag vågar be andra om hjälp i mitt arbete när så behövs
• Lyhörd
  Jag är bra på att uppfatta även sådant som inte är tydligt uttalat.
• Pålitlig
  Jag står för de utfästelser jag gör.
• Nätverkare
  Jag bygger ständigt mitt eget nätverk som ett led i att skapa nya möjligheter.
• Läraktig
  Jag har vilja och förmåga att lära mig nya saker.

Ordningsföljden för att motivera sin skattning körde vi laget runt medsols. Oftast frågade jag om det var nån som var frivillig att börja.

I slutet körde jag en utcheckning laget runt: 

• "Vad har du lärt dig under sessionen?" 
• "Har du nån feedback till mig att tänka på om jag gör det här igen?"

Stämningen var på samma gång nervös, uppsluppen och nyfiken.

Feedback från deltagarna

Det här är den feedback jag fick från insamlingen i slutet.

Bra längd

2 timmar inklusive paus upplevdes som en bra längd.

Rättvisare fördelning av att inleda en runda

Ett förslag var att vara bättre på att rotera vem det är som inleder en runda av skattningsmotiveringar. När man frågar om någon är frivillig så blir det ofta samma fåtal personer som svarar "ja" på den frågan och ofta kan det vara teamledaren. Jag tolkade personen som gav feedbacken att en runda kan upplevas olika beroende på var i ordningen man svarar. Även fast man satt sin egen skattning innan så kan de som motiverar sin skattning tidigt till viss del färga motiveringar från personer som kommer senare.

Kan fortsätta själva

Jag frågade om de tyckte det var nån skillnad mellan den här gången när jag ledde och gången då teamledaren lett sessionen. Skillnaderna de tog upp var att jag hade kört introt med psykologisk trygghet, bakgrunden till Orangino Work och incheckning. Själva sessionen verkade annars vara lika, vilket tyder på att de kan fortsätta köra på egen hand.

Egna reflektioner

Begreppet "Psykologisk trygghet" fortfarande inte välkänt

Jag tog med lite kort om psykologisk trygghet i presentationen, vad det är och hur viktigt studien Aristoteles kommit fram till att det är. Eftersom jag ser och hör om det här i väldigt många av de flöden jag följer så trodde jag att det här numera var välkänt och hade med det mest för att se om vi hade samma bild av det. Studien Aristoteles, som jag kallade "sönderrefererad", hade de inte alls koll på och hade nog heller inte nån bättre koll på begreppet psykologisk trygghet.

Så den här delen hade kunnat förlängts aningen, till exempel med Amy Edmondsons studie om sjukhusteam där de mest framgångsrika teamen också var det som såg ut att göra mest fel, fast i slutänden visade det sig att den egentliga skillnaden var att de tordes rapportera felen, som gjorde att de kunde förbättra sig.

Kanske även ta med flygplansolyckan där en av orsakerna tros ha varit att piloten med lägre rang inte tillräckligt ifrågasatte vad piloten med högre rang gjorde.

Formation och själv vara inne eller utanför

Teamet satt vid bord arrangerade i en hästsko-form, det var bra så länge jag presenterade. Men efter det skulle man kanske tightat till det lite, det hade nog varit snabbt och enkelt att dra ihop borden till en triangel. Då hade de kommit lite närmare varandra, det hade blivit lättare att höra och se varandra. Det var förmodligen inget problem, men allt som ökar kontakten borde vara bra.

Jag satt på ena ytterkanten. Min upplevelese var att man rätt ofta vände sig till mig när man motiverade sin skattning, fast det viktiga egentligen är kontakten med det egna teamet. Jag har också tänkt på att när man som teammedlem sitter fokuserat lyssnande och håller tillbaka feedback för att man inte vill påverka den som talar åt något håll kanske blir lite snål även med "ja, jag lyssnar på dig"-feedback. Det blir då lätt att ledaren tydligast visar den feedbacken och det leder i sin tur att den som talar vänder sig till denne.

Det man kan göra annorlunda är att som ledare istället stå upp utanför ringen. Då får man bättre överblick över skattningarna och de som sitter kanske får en starkare känsla av att de vänder sig till varandra och inte till ledaren. Det här får jag kolla upp.

Angående feedback "Rättvisare fördelning av att inleda en runda"

När jag gick kursen och kursdeltagarna "provspelade" så tror jag ledaren ofta valde vem som skulle börja utifrån hur man skattat och då fick de med "extremerna" börja. Det vill säga ledaren valde först någon av de som skattat högst och efter det nån av de som skattat lägst. Jag kanske ska reda lite i om det fanns nån djupare tanke bakom det, eller om det var nån tillfällig idé. För annars tycker jag det är smidigt att bara gå laget runt, det flyter på bra och alla vet när det är deras tur. Man skulle kunna skifta och köra motsols varannan gång eller nåt sånt för att fortfarande hålla det enkelt men ändå få lite mer variation.

Gör om "Om mig" mer som en historia

Delen "Om mig" i presentationen tänker jag fortfarande ska hållas mest som en parentes, men den skulle kunna göras mer i "story telling"-stil istället för ett bunt stolpar. Även om jag hade det med så kanske det kan förtydligas hur och varför jag kommit in på Orangino Work.

Incheckningen

Jag var lite fundersam över hur jag skulle göra med incheckningen. På en vanlig retro så används incheckningen delvis för att alla ska ha fått komma till tals nån gång i början, som ett sätt att komma igång så att man lättare är med och bidrar muntligt även senare. I en Orangino-session så går ordet runt oavsett, så incheckningen tappar då sin roll som munlädersmörjare. Att jag ändå tog med just "har du gett/fått nån feedback" är för att det kan vara bra att reflektera över teamets feedback-kultur, feedback är viktigt för ett bra samarbete, bland annat lär man sig vad andra uppskattar och varför och är tätt knutet till psykologisk trygghet.

Hur hantera reflektionsdelen i slutet?

Förutom att de fick köra en utchecknings-runda så skippade jag reflektionsdelen som ska göras i slutet. Jag tycker att materialet från kursen angående den är rätt svagt och den tar ganska lång tid att genomföra. Reflektionsdelen handlar om att titta på de beteenden man avhandlat och (först i par, sen i grupp) reflektera över 

• beteendets betydelse för gruppen, 
• vilka beteenden där gruppen har störst/minst samstämmighet,
• vilka beteenden som väckte störst engagemang och energi

Det handlar också om en analys av hur samtalet i sig gått till, deltagarna ska reflektera över

• Kom alla till tals lika mycket?
• Hur var öppenheten?
• Lyssnade vi på varandra?

Att reflektera över hur gruppen samtalat tänker jag nu ändå är en viktig sak att prata om och det vore nog bra att få in på något sätt. Så det är nåt att tänka på till nästa gång, samt även över ledarens ansvar för att styra detta. Hur mycket taltid varje person tar sig beror väl till stor del på hur man är som person. Men ska ledaren kanske försöka korta ner de mer verbala och på nåt sätt underlätta de mindre verbala att få mer tid? Eller så låter man som ledare bli det och låter deltagarna reflektera över skillnaderna så kanske de justerar det själva vid nästa tillfälle?

Sammanfatta insamlade idéer

Under sessionen skrevs det ner några idéer på saker att gå vidare med. Det som skrevs ner togs inte upp mer under sessionen, men det hade nog varit bra att i slutet sammanfatta det som skrivits ner och kommit överens om hur det ska tas vidare.

Är det här nåt jag vill göra igen?

Ja, absolut! Det var intressant att hälsa på i ett annat team och känna på deras stämning och höra vad de tycker och tänker. Som sagt så var det ett "kusinteam" till mitt eget så mycket var på grund av det bekant och hemtamt, men skillnader finns ändå, vilket kan leda till nån slags värdefullt utbyte. Sen känns det som att när ett team väl har fått en intro till Orangino Work så kan de ta det vidare själva, men jag kan mycket väl tänka mig att köra den intron för flera team.

Började skriva en Lisp-interpretator i C#

Bakgrund

Det här inlägget ska klargöra, (för dig, men också för mig själv), varför jag började försöka skriva en Lisp-interpretator i C# och hur långt jag kommit hittills.

Mycket kort Lisp-intro

Lisp är ett gammalt programmeringsspråk, det specades 1960 och är det näst äldsta högnivåspråket som fortfarande används (Fortran är äldst). Namnet är ett sammandrag av LISt Processing. Det finns många dialekter av språket, där de mest kända är Common Lisp, Scheme, Racket och Clojure.

Nåt som gör att Lisp ser en aning egendomligt ut är att uttryck avgränsas av parenteser och att det är prefix-noterat. Att skapa en variabel och binda det till värdet av en beräkning kan i ett krystat exempel i C# se ut såhär:

int x = 1 + 2;

I Lisp skrivs det såhär:

(define x (+ 1 2))

Prefix-notationen innebär att operatorn kommer först i ett uttryck och sen dess argument. Det kan se lite avigt ut när man är van med annat. 

Varför är "list" en del av Lisps namn då? Jo, programkoden utgörs av listor, som byggs upp av enkellänkade par. Uttrycket ovan representeras internt med den här strukturen:

Hur jag kom i kontakt med Lisp

När jag började på högskolan i Linköping så möttes man, som jag minns det, av en mängd mattekurser. När man tagit sig igenom dem, så var det äntligen dags att programmera! Men mycket snart upptäckte vi att det skulle göras i gamla dammiga Common Lisp 😱 När det fanns C++ och Java?!? Men, det var nog vettigt, det gav förståelse för att programmeringsspråk är verktyg som har olika styrkor och svagheter och att inte fastna för mycket i ett enda. Jag kan dock inte påstå att jag har använt just Lisp utanför skolan än.

Så, varför skriva en egen interpretator?

Ja, varför? Det har säkert gjorts massor av gånger förr, så det finns förmodligen absolut noll behov av en till. Det var nog mest bara för att se om jag kan. Och dels för att jag gäckas av att jag på flera ställen sett utvecklare referera till den gamla boken "Structure and Interpretation of Computer Programs" som nån slags holy grail. Jag hade den som kursbok på högskolan, men det känns som att jag aldrig fick nån riktig "kontakt" med den. 

Eftersom den anses så speciell så har jag några gånger på senare tid försökt läsa den, men det har inte gått att hålla intresset uppe. Andra halvan av boken handlar om att implementera en Lisp-interpretator i Lisp, en så kallad "metacircular interpreter", så jag tänkte att en ingång som skulle kunna göra boken mer intressant är att faktiskt utveckla en själv, men i C# istället. Hittills tycker jag att det fungerat bra, det har naturligt väckts en hel del frågeställningar som jag får leta reda på svaren på. Tanken var från början att göra så mycket som möjligt utan stöd från boken eller nätet för att inte bli påverkad för mycket eller få för många svar direkt så att jag skulle tappa intresset. Men jag fastnade fort och använder boken helt fritt och har även sökt på nätet en hel del, men fortfarande restriktivt för att inte bli serverad för mycket 😊

Resultat hittills

Såhär i efterhand, när jag är en bit på vägen, så hade varit lite intressant om jag skrivit nån slags notering om mina tankar efter varje sittning med detta. Men det har jag inte gjort, så det får bli en liten sammanfattning av var jag är nu och de minor jag kan minnas.

Ha alltid med ett Environment-objekt

När jag började så skapade jag bara en Evaluator-klass och skickade in Lisp-uttryck till den, till exempel addition.

var result = Eval("(+ 1 2)");

Det gick bra, till en början. Sen behövde jag spara värden på variabler, hur skulle jag hantera dem? Det hade säkert gått att spara även dem i evaluatorn, men det blev snabbt enligt bokens förslag en egen klass för omgivningen "Environment".

var env = new Environment();

var result = Eval("(define x (+ 1 2))", env);

Nu kunde variabelvärden sparas till och hämtas från Enviroment-objektet.

I samband med detta förstod jag att även funktionen "+" ska kunna sparas som ett värde på en variabel och därmed slås upp och hämtas från Environment. Då började jag få problem med att jag skickade runt uttryck som strängar och jag kunde inte spara "+"-funktionen som en sträng i Environment. 

Uppdelning i lexer, parser och evaluator

Den som skriver en "metacircular interpreter" stöter inte på problemet med hur data ska representeras, eftersom den redan arbetar med Lisp-data. Men när man skriver interpretatorn i ett eget språk så uppstår frågan hur data ska representeras. Min start där allt var strängar höll inte. Efter lite sökande på nätet stötte jag på https://amirkamil.github.io/project-scheme-parser/ som beskriver att processen kan delas upp i tre steg, lexing, parsing och evaluation.

Lexer

En lexer tar en sträng och delar upp den i tokens. Skickar man in strängen nedan i min lexer 

"(define x (+ 1 2))"

så delar den upp strängen i en lista med tokens: [(, define, x, (, +, 2, 3, ), )]

Parser

Parsern tar sedan dessa tokens och gör om dem till listobjekt. Till detta har jag klassen ListExpression, som ärver av Expression och sparar två Expression-värden internt, left och right.

public class ListExpression : Expression

{

    private readonly Expression? _left;

    private readonly Expression? _right;

    public ListExpression(Expression? left, Expression? right)

    {

        _left = left;

        _right = right;

    }

Evaluator

Nu har evaluatorn ett listobjekt att jobba med. Huvudfunktionen Eval i den ser just nu ut enligt nedan.

public Expression Eval(Expression expression, Environment env)

{

    if (IsSelfEvaluating(expression))

        return expression;

    else if (expression is VariableExpression ve)

        return env.GetValue(ve.Value);

    else if (SpecialFormAssignment.Recognises(expression))

        return SpecialFormAssignment.Evaluate(expression, this, env);

    else if (SpecialFormIf.Recognises(expression))

        return SpecialFormIf.Evaluate(expression, this, env);

    else if (SpecialFormAnd.Recognises(expression))

        return SpecialFormAnd.Evaluate(expression, this, env);

    else if (SpecialFormOr.Recognises(expression))

        return SpecialFormOr.Evaluate(expression, this, env);

    else if (expression is ListExpression list)

    {

        var evaluatedOperator = Eval(Operator(list), env);

        var evaluatedOperands = 

           EvalOperands(Operands(list), env).ToList();

        return Apply(evaluatedOperator, evaluatedOperands, env);

    }

    throw new Exception(

        $"Can not evaluate the expression '{expression}'");

}

Den hanterar hittills:

• Självevaluerande uttryck.
  Bool och nummer, ska nog lägga till sträng-hantering med.
• Variabeluppslag
• Tilldelning av värde till variabel
• If
• Uttryck
  Just nu endast +, - och specialformerna and och or.
  (Ett vanligt uttryck evaluerar alla argument, en specialform evaluerar bara de argument som behöver evalueras.)

Så det finns en hel del kvar att göra, dels mängdgöra där stöd för flera matematiska operatorer är en del, t ex < > = * /, men det som är lite mer spännande är nog att lägga till stöd för att definiera egna metoder. Och eftersom det här inte på nåt sätt är ett försök att göra en komplett implementation av Lisp (eller egentligen Scheme) så kommer jag nog gå i riktning mot det som jag för tillfället känner mig mest nyfiken på att utforska.

Prova på eller titta på kod

Testa kan du göra genom att köra programmet som ligger här.

Plus och minus

And och or

Definiera variabler och tilldela värde

If-satser

Titta på koden kan du göra här: https://github.com/carlbjorknas/sicp-laboration

När jag skrev detta inlägg var jag på denna commit.